Si me borrara el viento lo que yo canto

Under sommaren 1963 reste två svenska studenter till Madrid med en bandspelare fastsatt under bilen. Deras mål: att i hemlighet spela in låtar av Chicho Sánchez Ferlosio. Den fruktansvärda kväsningen av gruvarbetarstrejkerna i Asturias och avrättningen av kommunistaktivisten Julián Grimau hade fått stor genklang i Europa, som en påminnelse om den anomali det utgjorde att det fortfarande fanns en ”nationalkatolsk” diktatur. Den där hemliga inspelningen nådde Stockholm där den redigerades anonymt och fick stor framgång i antifascistiska kretsar i hela Skandinavien och Latinamerika. Den här sobra, effektiva och avslöjande dokumentären av David Trueba tar oss med hjälp av utmärkta anekdoter och outplånliga minnen till ett Spanien i svart, vitt och grått. Och låter oss lära känna mannen bakom de där ”hymnerna” som många felaktigt trodde var sånger från inbördeskriget. 

Under evenemanget deltar regissören, David Trueba, som kommer att presentera visningen och som efter den kommer att samtala med Ana Guardione (ex-hustru till Chicho Ferlosio), Joan Losilla (manusförfattare) och Emilio Quintana (lärare vid Cervantesinstitutet och deltagare i efterforskningarna för filmen) om detaljer kring inspelningen och om trubaduren.  

David Trueba (Madrid, 1969) studerade journalistik och började snart att arbeta i press, radio och TV. Som manusförfattare debuterade han med filmen Amo tu cama rica (1992) av Emilio Martínez-Lázaro. La buena vida (1996) var hans första film som regissör. Därefter följde Obra Maestra, Soldados de Salamina, Bienvenido a casa, La silla de Fernando, Madrid, 1987 och Vivir es fácil con los ojos cerrados, som fick sex Goya-priser vid utdelningen 2013 vilket gjorde den till det årets stora vinnare. Filmen valdes ut för att representera Spanien på Oscarsgalan. Hans senaste filmarbeten har varit ”Casi 40” (2018) och dokumentären ”Si me borrara el viento lo que yo canto” (2019).